Från Jakarta till Malmö

Standard

Nu har vi varit hemma i nästan en vecka. För mig har det varit en ganska stor omställning att komma hem, trots att det inte är något nytt jag kommit till. En del är tidsskillnaden, jag är fortfarande jetlaggad och blir trött tidigt på kvällen och vaknar tidigt på morgnarna, oavsett när jag somnar. Det är även omställning med vädret, det skiljer ändå 40 grader plus att luften här är så torr, vilket min hud inte är van vid. Den största omställningen är dock den känslomässiga, ni som följt bloggen vet att jag verkligen älskar Jakarta. Jakarta finns på många listor som en av världens värsta städer att bo i, den kallas The Big Durian (Durian är en illaluktande, taggig frukt som är väldigt vanlig i Sydostasien), trots detta blev jag helt förälskad i staden, egentligen inte staden i sig, men stadens ”hjärta”. Jag har nog aldrig varit så mycket mig själv som jag varit under dessa nästan 6 månader, och det har varit helt fantastiskt. Människorna, kulturen, mentaliteten har verkligen låtit mig vara mig själv, vilket jag inte känner i Sverige på samma sätt. Jag har varit lite för trött och omtumlad för att verkligen hinna/orka sakna Jakarta, Indonesien och mina vänner där, men nu börjar det komma. Jag saknar verkligen att vakna upp på 27e våningen med utsikt över 10 miljonersstaden, jag saknar värmen, jag saknar att hälsa på okända människor varje gång jag går utanför dörren, jag saknar mina vänner, jag saknar till och med köpcentren!

Men nu är jag tillbaka i Sverige och Malmö, vilket självklart också är ganska skönt. Skönt att ha sitt eget hem, alla sina saker, vara närmre familjen och ha Maia (vår katt) hos oss. Det är skönt att komma hem till en stad där man faktiskt kan gå och inte behöver åka överallt pga. brist av trottoarer. Och trots att luften är väldigt kall så är den frisk, inga avgaser som hänger i luften och gör den tung. Det är väldigt dubbla känslor att vara hemma. På ett sätt vill jag bara tillbaka, samtidigt som det är skönt att vara nära familj och känns den trygghet som finns i Sverige, att kunna ringa 112 om något händer, den tryggheten finns inte riktigt i Jakarta, eller Indonesien. Samtidigt som det finns en annan trygghet där, jag kände mig aldrig hotad eller rädd när jag gick ensam, oavsett tid på dygnet. Jakarta är en stad med otroligt lite brottslighet för att ändå ligga i ett så pass fattigt land. Jag pratade med en kvinna från Österrike för några månader sedan som bott i Jakarta i 12 år och hon sa också det, att hon aldrig känt sig orolig när hon går ensam vare sig dagtid eller nattetid. Den tryggheten känner jag inte här på samma sätt, varken i Malmö eller Stockholm.

Fram till slutet av maj står uppsatsskrivande på schemat för min del, och i juni tar jag (förhoppningsvis) examen. Jag har tagit dessa dagar till att bara landa och ta hand om mig själv, men nu måste jag snart börja skriva, vilket är riktigt tungt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag får ta baby steg nu och göra det min pappa alltid påminner mig om: en sak i taget, ett av de bästa tipsen jag fått från dig pappa, som jag repeterar som ett mantra när jag är stressad.

Detta är mitt sista inlägg i bloggen för denna gång och som ni kanske förstår är det många tankar som flyger omkring i mitt huvud just nu just nu, många blandade känslor. Det kommer nog ta ett tag för mig att bearbeta de senaste nästan 6 månaderna, då jag inte riktigt hunnit göra det på plats. Det jag vet är dock att detta har varit några av mina bästa månader i mitt liv, och jag är så otroligt glad att jag har haft möjligheten att göra denna resa och att jag kom just till Jakarta, Indonesien. Mest av allt är jag lycklig över att jag fått dela detta med Fredrik, att det blev vårt äventyr tillsammans, något vi kommer att ha med oss för resten av våra liv.

Melankoli och resångest

Standard

Efter en mycket känslomässig dag är vi hemma och äntligen ihop packade. Efter att ha slängt och gett bort en hel del då vi insett att vi shoppat alldeles för mycket (inte bara jag!) och efter att ha köpt en ny resväska har vi nu endast ca 5kg övervikt, plus lite övervikt med handbagagen som bara får väga 7kg. För mig är det väldigt sorgligt att åka, och jag har gråtit flera gånger idag. Eftersom jag har haft så mycket att göra och jobbat in i det sista (hade min sista intervju idag vid lunch) så har det inte riktigt hunnit sjunka in att vi faktiskt ska åka imorgon. Efter intervjun i taxin på väg hem började det sakta sjunka in och tysta tårar rullade längst mina kinder. Jag kommer verkligen att sakna denna stad. Än värre blev det när jag sa hej då till mina närmsta vänner här, några av de jag jobbat med. Vi åt middag och fikade och när det sedan var dags att säga hej då grät vi alla. Jag har verkligen kommit nära dessa människor och det är så oerhört sorgligt att lämna dem. Tårarna börjar rinna igen nu när jag skriver detta. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka hit, men det är än dock sorgligt. Tårarna fortsatte att rinna medan vi var och köpte resväskan, personalen måste ha undrat vad som hände!

Nu är i alla fall alla väskor packade, och jag sitter för sista kvällen på min favorit plats i sängen och kollar ut över Jakarta, klockan är 23, så det ändå jag ser är ljusen från alla hus. Jakarta, staden som har vunnit mitt hjärta, mitt andra hem. Som jag kommer sakna att bo här, och som jag kommer att sakna mina vänner. Det gör otroligt ont att behöva skiljas från detta och jag har svårt att se fram emot att komma tillbaka till Sverige. Självklart längtar jag efter min familj och mina vänner i Sverige, men jag har trivts mycket bättre här med mitt liv än vad jag gör i Sverige. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige, men här gör jag det, och det är så otroligt skönt. Som sagt, kommer bli så oerhört svårt att åka imorgon kväll.

IMG_9444

Mina underbara vänner!! I’m gonna miss you so much!!! ❤

IMG_9448

Näst sista dagen/Gott och Blandat

Standard

Enligt order från Fredrik börjar jag detta inlägg med ett tillägg från gårdagens inlägg: på 75års kalaset delades även tårtbitar ut till de som representerade något område, organisation eller familj. Plötsligt riktades alla blickar mot Fredrik och en kvinna sa åt honom att resa sig och puffade honom lätt i ryggen, så fick han också en tårtbit. Oci bredvid mig skrattade och översatte, tydligen så hade de skojat om att Obama inte kunde komma ikväll, så vi var hans representanter från USA (Oci förklarade även sen att många antog att alla västerlänningar var amerikaner).

Nästa sak jag vill ta upp i mitt “gott och blandat-inlägg” är om politiken här. I början när vi kom hit var alla tidningsartiklar så positiva till Jokowi som nya presidenten. Nu ett par månader senare är artiklarna inte lika positiva, i kommentarer är det många människor som uttrycker missnöjdhet med hans arbete, många som röstat på honom är missnöjda då han inte alls gör det han lovade i sin kampanj. Det är även vissa som väntar på att militären ska ta över makten, såsom i Thailand. Lite turbulent politiskt läge är det, lite spänningar med problem med polis och korruptionsmyndighet osv. Jag tror kanske inte att militären kommer ta över makten, men visst är det lite spänt här.

Idag har vi tvättat alla kläder för att slippa göra det när vi kommer hem. Sen var jag iväg på en intervju på eftermiddagen med en kvinnlig parlamentariker. Jag säger det igen, dessa kvinnor är så otroligt underbara! Innan jag gick satt vi och småpratade om lite allt möjligt, och hon bad mig att fortsätta hålla kontakten med henne och sa att hon nu hade en dotter från Sverige och jag hade en mamma från Indonesien. Det är nog den finaste komplimangen någon kan ge. Att välkomna en som en familjemedlem på det sättet. Det är verkligen något jag älskar med detta land, att man lätt blir en del av någons familj, att människor här är så välkomnande. Det är inte falskt på något sätt, utan kommer direkt från hjärtat, så fantastiskt fint och uppskattat.

Till middag träffade vi en av parlamentarikerna som jag intervjuade för ett tag sedan och som jag hållit kontakten med. Det var Fredrik, jag, parlamentarikern och hennes assistent som åt tillsammans. Jag gillar verkligen henne och vi hade en jättetrevlig middag. Även hon sa att vi nu var systrar och Fredrik var en bror. Hon sa även att när vi kommer tillbaka till Jakarta så får vi inte bo på hotell, utan vi ska bo hemma hos henne och hennes familj, och så får vi låna en bil av dem. Detta är också något så fantastiskt här, detta är inte något hon bara säger, utan vi skulle kunna ta upp detta när vi kommer tillbaka (inte bokat än, men jag kommer definitivt komma tillbaka hit) utan att det skulle vara några konstigheter. Denna inbjudan har jag även fått från andra håll, såsom kollegor. Jag har aldrig träffat vänligare, mer öppna, mer hjärtliga människor någonstans på denna jord. Detta är verkligen en fantastisk plats, mycket på grund av människorna som lever här och deras mentaliteten. Jag kan inte tänka på att lämna detta om mindre än 2 dygn utan att få en klump i halsen och känna ångest. Detta är verkligen ett hem för mig, jag känner mig mer hemma här än i Sverige.

IMG_9429

Middagssällskapet ikväll, minus hennes assistent.

Sista dagarna i Jakarta

Standard

Nu är det bara tre dagar kvar innan hemfärden på onsdag. Fredrik räknar ned dagarna med glädje medan jag har ångest och inte alls vill åka hem! Under veckan som gått har jag haft två nya intervjuer, transkriberat intervjuerna (vilket kan vara det tråkigaste jag någonsin gjort!!), träffat kompisar, vi har även varit och köpt alla sista presenter osv. I fredags var vi på 75års kalas för Ocis pappa. Nu har jag inte varit på 75års kalas innan, men det var väldigt annorlunda från andra kalas jag varit på. Det var ett helt annorlunda hem än de jag är van vid från Sverige, en jättevilla i norra Jakarta, med gamla möbler som såg antika ut. Det såg nästan ut som ett museum med alla tavlor och statyer. Kalaset började med en två timmars lång gudstjänst där prästerna kom till deras hem för att sedan gå över i middag. Alla tillställningar jag har varit på här har buffé och inte sittande middag, så var det även här. De jag varit på är också ganska korta och folk brukar gå strax efter de ätit, det var även många som gick efter maten här också, även vi som fick skjuts en bit på vägen av Oci och hennes man. Det var riktigt roligt att få se och uppleva, att få komma hem till någon och uppleva lite av den ”riktiga” kulturen här. Det var också väldigt roligt att få träffa resten av Ocis familj. Oci har verkligen tagit till sig mig som en del av hennes familj och hon är en av de jag kommit närmast här och jag uppskattar verkligen allt hon gjort för mig och vår vänskap.

Denna vecka består av två bokade intervjuer, och eventuellt två andra som jag väntar besked på och sen måste allt packas ihop. Det blir även middag med några av parlamentarikerna imorgon (om det inte blir ombokat igen) och på tisdag blir det middag med kollegorna. På onsdag åker vi på kvällen så vi har dagen att fixa och packa det sista. Jag kommer verkligen att sakna denna stad och detta land. Det som dock tröstar mig är att jag har så goda vänner här, vilket gör att jag kommer att åka tillbaka.

IMG_9412

Taket i det tillfälliga uterummet hos Ovis föräldrar

IMG_9411

De inhyrda sångerskorna på 75års kalaset

IMG_9400

Födelsedagsbarnet med fru och 4 av sina 5 döttrar

IMG_9416

På promenad i Menteng, ett av de grönare områdena i Jakarta

IMG_9376

Middag, gud vad jag kommer att sakna maten här!!

IMG_9359

Fika med Isna

IMG_9350

Ett regning Jakarta

IMG_9309

Solnedgång

IMG_9303

En av kvinnorna jag intervjuat, hon som är före detta parlamentariker som jag skrivit om tidigare.

Separationsångest/Söndagsmorgon

Standard

Klockan är 07.23 här, har varit vaken sedan klockan 06.03. Sitter med balkongdörren öppen och får in frisk (så frisk luften blir här iallafall) kylig (för att vara Jakarta, så antagligen 25 grader) luft, det har nyligen regnat och alla vägar är fortfarande blöta, molnen ligger fortfarande tunga men börjar ljusna så sakteligen. Utomhus är staden i full gång redan. Jag har aldrig varit i en stad som är så vaken en söndag morgon, och inte söndag morgon som i klockan 10, utan redan vid 6 hörde jag en massa ljud utifrån. Söndagar här betyder bilfritt på stora vägen vid oss mellan 05 – 10, detta innebär att folk går upp jättetidigt för att vara med på detta. Det verkar vara två kategorier som är med på detta, de som tränar och får möjlighet till bättre springsträckor, jag har sett många som redan är klara och påväg hem, men klart det är ju vid 5-6 man måste springa här om det ska vara utomhus, annars är det för varmt. Den andra kategorin är aktivister, hela vägen är full av matstånd och olika happenings, både politiska och icke-politiska. Det är roligt att se hur en stad är mer vaken en söndagmorgon klockan 6 än en vardagsmorgon samma tid. När man vaknar vid 5-6 så kan man till och med höra fågelkvitter utifrån, det är magiska timmar att gå upp på och se staden vakna till liv och solen gå upp, det är så lugnt och tyst med endast enstaka människor vakna (ja, förutom på söndag då). Jag kan till och med fortfarande höra fågelkvittret, måste vara pga att bilarna inte får köra på stora vägen och därför är det inte lika mycket brus som dränker fågelkvittret.

Jag har länge känt separations ångest över att lämna Jakarta, och Indonesien. Denna stad har verkligen fått mig att känna mig hemma, snabbar än någon annanstans. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige av någon anledning och alltid sagt att jag känner mig mer hemma i Italien, som jag känner just nu känner jag mig till och med mer hemma här. Det är nog framförallt människorna som har varit så välkomnande och är så varma och fina som gör att jag känner såhär. Jag känner att jag kan vara mig själv på ett helt annat sätt än i Sverige. Den fasad som man “ska” ha i Sverige har man inte här på samma sätt, man är mer öppen på något sätt, mer genuin. Svårt att förklara då jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Jakarta i sig är inte en vacker stad egentligen, men jag hade kunnat bo här. Det finns mycket mer att upptäcka, delar som jag tror skulle vara roligare än just där vi bor, där allt är uppbyggt efter att man ska köra överallt. Men det är känslan här, människorna, vädret, maten, ja jag trivs verkligen och har inte alls någon lust att åka hem. Såklart vill jag hem till vänner och familj, men om jag inte hade haft det att sakna i Sverige hade jag haft ännu svårare att åka härifrån.

Det kommer att vara tufft att lämna detta, en stad, ett land som har blivit som ett hem för mig, där jag träffat människor som jag håller nära hjärtat och som har har välkomnat mig som en del av deras familj. Hur svårt det än kommer vara att lämna de underbara människor som jag träffat här gör det också lättare att åka, då jag vill hälsa på dem här igen. Så jag vet att jag kommer att komma tillbaka. Jag avslutar detta inlägg med en logo som finns här: Damn! I love Indonesia!

Fältstudier/Värme och glädje

Standard

Fredag kväll, vi ligger och kollar på American Idol, ”express from the U.S” (= sänds samma dag som i USA, något som de har på många program här och skyltar stolt med), båda har fått en förkylning med lätt feber, jag är dock mycket bättre nu, men har smittat Fredrik som blev dålig idag. Nu öser regnet ner efter en solig och varm dag.

Trots lite halvkrasslig så har jag varit tvungen att stoppa i mig alvedon och göra intervjuer för uppsatsen. Hittills har jag haft två intervjuer, en i torsdags och en tidigare idag. Dessa intervjuer har gett mig så mycket energi, inspiration och glädje. Igår träffade jag en före detta parlamentariker som nu har en hög position inom partiet hon är med i. Det var även kvinnan som var den ledande personen i att arbeta för och få igenom 30% kvoten för kvinnor för alla partier i parlamentet. Jag väntade på henne utanför ett köpcenter i Menteng, en del av staden i närheten av där vi bor, där hon plockade upp mig i sin bil med hennes mans chaufför vid ratten. När jag hoppade in i bilen välkomnades jag av en färgsprakande leende kvinna som, efter att ha sagt hej, utropade: ”Gud vad vacker du är!”. All min nervositet försvann direkt, och jag insåg hur härlig denna kvinna är. Vi körde en kort sträcka till en indonesisk restaurang i närheten, väl där pratade hon med personalen och vi fick sitta på nedervåningen, vilket bara vissa fick göra, eftersom hon tyckte det var för stimmigt där uppe. Detta verkar verkligen vara en kvinna som vet vad hon vill och har inga problem att få igenom det.

Vår intervju var över en fantastiskt god lunch, med både intervju men också en hel del prat om allt möjligt. Trots att hon är betydligt äldre än mig så kändes hon som en vän efter vår lunch. Det jag fick höra ifrån henne var så otroligt inspirerande, hon är nog som alla unga tjejer borde prata med, hon är verkligen en förebild. Flera gånger sa hon hur vacker jag var och när jag visade en bild på mamma sa hon: ”nu ser jag vart du har fått din skönhet ifrån, din mamma är så vacker”. Pappa tyckte hon såg ut som en filmstjärna. Hon sa verkligen det som hon kom att tänka på, utan att riktigt filtrera, men absolut inte på ett obehagligt sätt, utan väldigt uppfriskande och genuint. När vi kom in på facebook och jag sa att jag hade kollat upp henne för att få ett ansikte på henne innan vi träffades frågade hon förfärat varför jag inte lagt till henne. Jag blev väldigt ställd, då jag inte är van vid att lägga till folk hit och dit, vilket man gör här på ett annat sätt. Så jag fick lova att lägga till henne när jag kom hem igen. Hon frågade även varför jag inte hade tagit med mig Fredrik till lunchen, och uttryckte lättnad att han var med mig här då hon hade varit orolig för att jag var här ensam. Så fin människa, så vackert hjärta.

Efter att hon förbjudit mig att betala, trots mina försök fick jag även följa med henne till hennes mans kontor för att träffa honom, ge henne tid att be för att hon sedan skulle skjutsa mig så jag inte behövde gå så långt. Under denna tid bjöd hon även in mig och Fredrik på middag hemma hos henne och hennes man och deras barn.

Idag hade jag min andra intervju, denna gång i det hus där alla parlamentariker sitter, som ligger i ett område med bara parlamentshus. Det var lite högre säkerhet här, med tre olika säkerhetsgrindar för bilarna. Väl inne fick även jag gå igenom säkerhets kontroller och lämna mitt ID-kort i receptionen för att få en besöksbricka. Varje parti hade sin egen våning i huset. Väl uppe på 22a våningen fick jag eskort av en säkerhetsvakt så att jag hamnade rätt, antagligen då jag såg extremt förvirrad ut och inte hade någon aning om vart jag skulle. Hennes kontor hade två rum, ett ”för-rum” där hennes personliga assistent och några andra var och som välkomnade mig. Jag var lite tidig och hon som jag skulle intervjua var fortfarande på sitt möte. Men jag blev visad in i det andra rummet, vilket var hennes kontor och fick sätta mig i soffgruppen med sammetsklädsel. En av de som var i första rummet satte sig på fåtöljen bredvid och vi försökte föra ett samtal på väldigt begränsad engelska/bahasa, men han försökte verkligen och vi pratade om min uppsats och lite annat. Efter en liten stund svepte en elegant kvinna in med orden ”Liiiiiviiiaaa, so nice to see you”. Jag har träffat henne ett par gånger innan på olika möten under min praktik, men aldrig pratat med henne mer än hälsat. Vi gjorde intervjun och satt och pratade ett tag efteråt om lite allt möjligt. Hon är nyinvald, och har ingen tidigare erfarenhet inom politik, så det var roligt att få en annan bild av det. Hon tyckte att det var tråkigt att jag skulle tillbaka till Sverige snart och fick mig att lova att fortsätta hålla kontakten med henne och hon tyckte att jag skulle övertala Fredrik att bo i Jakarta så att jag kunde söka jobb här. När jag skulle gå frågade hon om jag skulle åka taxi, vilket jag sa ja till. Så hon bad sin assistent ringa och boka en så att jag slapp stå och vänta eller gå ut på gatan och vinka till mig en. När jag sa vart jag skulle så stoppade hon sin assistent och vände sig mot mig och sa att det var ju så nära så hennes chaufför kan köra mig istället. Efter flera omgångar kindpussar sa hon att vi måste äta middag med Fredrik och hennes vänner från parlamentet innan jag åker. Hon skrev även en liten hälsning till mig och tackade för att jag visade intresse i kvinnofrågan i Indonesien, och att hon uppskattade det mycket. Så följde hennes assistent med mig ner och väntade på chauffören och öppnade dörren åt mig till bilen och sa vart jag skulle åka. Vakterna gjorde honnör till mig när jag åkte ut, antar att de trodde att det var hon som jag intervjuade som kom åkande i bilen.

Detta är verkligen den roligaste delen av mitt arbete här, praktiken var väldigt lärorik, men detta är roligt och lärorikt på ett helt annat sätt. Att verkligen få sätta sig och prata med dessa kvinnor som kan vara ganska skrämmande om man bara ser dem, med deras perfekt utseende, stiliga kläder, höga klackar, dyra väskor och medvetenheten om deras status, är verkligen fantastiskt. Jag får komma in och se en annan del av deras liv, se bakom masken till viss del. Självklart är de inte helt personliga med mig, vilket inte är konstigt, men det är nog ändå mer än vad många andra ser. Den värme och glädje de visade mig är helt fantastisk och något jag verkligen värderar. Trots att jag hört att många parlamentariker kan vara arroganta så har jag inte upplevt det med någon jag träffat hittills (har träffat flera under min praktik) och jag ser verkligen fram emot fler intervjuer!

Singapore

Standard

Singapore… ja du, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta land. Det är inte alls som Jakarta, inte som något annat jag upplevt tidigare. Hela landet är bara en stod stad, med ca 5 miljoner invånare. Det är även så rent och alla hus ser perfekta ut, inte en liten färgflaga eller spricka på fasaderna, vilket får allt att kännas lite plastigt och nästan lite skrämmande. Jag har svårt för när saker och ting är för perfekta, det krävs lite små ”fel” för att en stad ska ha en själ och inte kännas död. Många delar av Singapore kändes som the Sims för mig, för er som spelat det vet att allting är perfekt, och känns plastigt, på något sätt känns det lite dött.

En sak som är ovanligt som svensk, och även när man bor i Jakarta är alla regler som fanns. Visst, i Jakarta finns lagar och regler, men dessa är mer riktlinjer i många fall. I Singapore var reglerna inga riktlinjer, du blir filmad överallt du går och det är höga böter på det mesta, att skräpa ner, parkera fel, trycka på nödstopp i tunnelbanan, spotta, ta in tuggummi i landet etc. Jag som har lite svårt för sådant styre kände mig väldigt instängd och kamerorna gjorde att jag kände mig som i boken 1984, eller Kallocain. Det kändes lite som att vara i en liten, liten box, som man absolut inte fick gå utanför.

Med det sagt så tycker jag ändå om staden, landet, det fanns många riktigt mysiga delar och det gick att gå överallt, både då city är ganska litet men även då det är gångvänligt med trottoarer och rödljus osv. Jag vet att detta finns överallt i Sverige och många delar av Europa också, men att komma från Jakarta där det knappt går att gå så var detta en stor skillnad och kändes lyxigt. Om man inte orkade gå så finns även en tunnelbana som funkade jättebra och var lika ren som resten av staden. Det var dock betydligt dyrare än Jakarta, och även dyrare än Sverige ibland. Det var inte heller många inhemska som bodde där kändes det som, utan det var en mix av olika nationaliteter, Indier, Kineser, människor från mellan östern, andra Asiatiska nationaliteter och en massa västerlänningar.

Det finns så mycket att se och staden är väldigt modern. Vi gick mest runt i stan och tittade på olika delar. Vi var i Chinatown, little India, nere vid Marina Bay där Marina Bay Sands (hotell) och Gardens by the Bay ligger. Gardens by the Bay är en stor park, jättevacker. I parken finns dock moderna byggnader, som dock alla har en funktion för växtligheten. Det finns exempelvis torn som ser ut som stora svampar som kallas ”Supertrees” och hade både miljövänliga delar såsom solpaneler och funktion för växter som växte i och på dem. Emellan några av dem finns det också byggd en bro på 22 meters höjd som vi gick på. Vi besökte även två stora växthus, i ett av dem var det en ”cloud forest” (=dimskog?), med ett berg uppbyggt och den andra innehåll trädgårdar från olika delar av världen.

Detta märkliga, moderna, rika land var riktigt roligt att få uppleva. Fredrik älskar landet och skulle gärna bo där, medan jag är lite mer skeptiskt till att bo där, men skulle absolut kunna åka tillbaka som turist.

Nu är vi tillbaka i Jakarta och kommer att stanna här tills vi ska åka tillbaka till Sverige, vilket dock är om bara 2.5 veckor. Idag lämnar jag in min sista uppsats för denna termin och har bara kvar att kommentera en annans uppsats. Annars är jag klar med skolarbetet för terminen och fokus ligger på att boka intervjuer med kvinnliga parlamentariker som en del av min master uppsats. Så just nu ringer parlamentarikers assistenter mig för att boka in intervjuerna. I dagsläget har jag tre inbokade intervjuer och väntar svar från flera.

IMG_6475

Dags för en tur på stan

IMG_9019

Gatan hotellet låg på

IMG_9032

City

IMG_9036

Marina Bay: Helix Bridge (DNA-bro), Marina Bay Sands (hotell) och ArtScience Museum längst till höger

IMG_9043

Selfie vid Marina Bay

IMG_9055

City

IMG_9067

Helix Bridge

IMG_9072

City

IMG_6497

Spegel på vattnet

IMG_6503

Lunch och vin-paus

IMG_9088

Gardens by the Bay

P1010869

Skybridge i Gardens by the Bay

P1010874

Skybridge

P1010872

Gardens by the Bay

IMG_6530

Tönt-turisten med kamera och selfie-pinne i högsta hugg!

IMG_6539

Dimskogen med berget i

P1010887

Tyvärr såg vi inga uttrar springa över vägen!

P1010898

Man kan skymta en rytande Fredrik i lejonhuvudet

P1010901

Ett av växthusen med trädgårdar från olika delar av världen. Växthusen här var dock kallare än utomhus

IMG_9175

Konst i en tunnel

IMG_9182

Middag med utsikt

IMG_6603

Chinatown

P1010911

Livia i Chinatown

IMG_9200

Kokosnöt-paus i Chinatown

P1010917

Hinduiskt tempel

IMG_6607

Chinatown, väldigt turistigt område

P1010918

Chinatown

P1010922

Kontraster

IMG_6610

Fina hus

IMG_9204

Afternoon tea-paus

P1010927

Clarke Quay by night

P1010987

Utsikt mot Marina Bay Sands

P1010977

Middag på Skottsk-restaurang i Clark Quay

IMG_6622

Vi hittade den svenska palmen, alla länder som deltog i ungdoms OS 2010 fick en varsin palm

IMG_6628

Konst i stan

IMG_9233

Selfien som man måste ta vid Merlion (Sjölejonet), Singapores national-symbol

IMG_6630

Och såhär såg det ut vid Merlion, fullt med människor!

IMG_6638

Kontraster

IMG_6645

Fin bro

Bilder från Sulawesi

Standard

Jag har ju skrivit en del under resan, men det sista inlägget var på nyår. Nyår spenderades med ett par från Holland, som bodde och arbetade i Shanghai. Vi åt tillsammans, drack vin och spelade Monopol, en riktigt mysig kväll! Sista rese-inlägget skrev jag också att vi hoppades på att kunna dyka i havet, vilket även gick. Jag var sjukt rädd och orolig först, men när vi väl kommit ner på ca 7 meter och simmade runt bland fiskstim, koraller i all världens färger, tusentals olika typer av fiskar och till och med en vattenorm, en väldigt liten en dock. Det var något helt annat än att snorkla och när vi fick möjlighet att göra två dyk var jag snabb på att tacka ja. Både jag och Fredrik var ganska förvånade över att jag ens dök, då jag alltid varit rädd för vatten och knappt vill bada där jag inte bottnar. Men det var en sådan skillnad att vara nere där nere i det, det var så vackert. Jag tror också att jag inte riktigt hann vara rädd då det är så mycket att tänka på, du ska tänka på andningen, du ska tänka på alla prylar du har, kolla luft, hålla koll på att inte slå i koraller osv.

Efter 4 nätter på Janju Laut Resort åkte vi upp i bergen, där vi bodde utanför staden Tomohon i Minahasa regionen. Det var helt annorlunda från vad vi är vana vid. Det var max 25 grader på dagarna och under nätterna dök det ner till 14 grader. Det var riktigt kallt för mig som är van vid 35 grader, Fredrik tyckte dock mest det var skönt medan jag satt och frös med tjocktröja och önskade att jag hade mer varma kläder med mig.

Min före detta kollega är från grannbyn där vi bodde så hon tog med oss på olika äventyr i området. Första dagen åkte vi runt med bil och kollade in olika delar av Minahasa, så grönt och bördigt i detta område. Detta beror speciellt på de aktiva vulkaner som ligger i området. Detta område kallas även typ ”landet av böljande palmer” då det finns så otroligt mycket palmer i Norra Sulawesi. Detta kunde vi även se i Minahasa regionen då det är otroligt många palmer. Vi besökte även den lokala marknaden, detta var väldigt speciellt. Minahasa regionen är känd för att äta det mesta, såsom hundar, råttor, ormar, fladdermöss osv. På marknaden såldes dessa djur, döda och flådda. Det var inte den trevligaste synen…

Dag två träffade vi Mareska på eftermiddagen för att gå upp för en av vulkanerna. Innan hon kom åt vi lunch och drack kaffe i Tomohon. Människor i detta område är inte rädda för att prata med främlingar och om de vill stirra så stirrar de. Detta upplevde vi väldigt mycket då vi aldrig blivit så utstirrade. Att sitta på uteserveringen på ett av de lokala kaffehusen var en fantastisk upplevelse. Det var så fint att sitta där och titta på livet. Polisen som hjälpte den gamla damen över vägen, alla möjliga transportmedel som åkte förbi, alla människor som rörde sig runt området. Vi har dock aldrig blivit så utstirrade som då, av alla åldrar. De äldre tanterna var nästan värst, vid ett tillfälle vevade en äldre kvinna ner rutan och önskade oss god jul och gott nytt år, så sött.

Vi hade en fantastisk resa under jul och nyår, även om det var många intryck på kort tid. Imorgon åker vi på ännu en resa, ett ont (eller gott) måste, då vi måste lämna landet för visumens skull då jag inte har någon sponsor här längre. Så imorgon bitti åker vi till Singapore över helgen, hade gärna åkt lite senare och haft mer tid här hemma och smält jul och nyårsresan, men nu hade vi specifika datum då vi måste åka, och det ska bli roligt att se Singapore!

P1010677

Makassar!

P1010681

Det var koll på könsrollerna i Makassar, kvinnan tar hand om barn och lagar mat medan mannen providar mat till familjen!

P1010672

“Stranden” i Makassar

P1010671

Makassar

IMG_8772

Nyår med det holländska paret och en som jobbade på hotellet

IMG_8758

Nyår med paret från Holland (de älskade också min selfie-pinne)

P1010688

Janji Laut

P1010695

Nyår

IMG_0741

Dyk-time

IMG_0740

Dyk-time

IMG_0736

Glada dykare efter första dyket!

P1010706

Dyk-time

P1010711

På båten med ägaren av hotellet 

IMG_8808

Då hade vi lämnat JanjI Laut och åkt upp i bergen. Allting var nästan stängt i och med långt Nyårsfirande, detta var ett av de få ställena som var öppna, ett väldigt lokalt ställe som Fredrik inte var jättenöjd med.

IMG_8849

Toaskylt

IMG_8821

Ännu en veranda, dock mycket kallare!

IMG_8848

Mareska med oss visar oss en sjö en vulkankrater.

P1010740

Vid sjön

IMG_8852

Kaffe-snacks, degbullar med fläskkött i. Mycket godare än vad det låter.

P1010720

En av vulkanerna runt Tomohon, denna kunde vi dock inte gå upp för då den var för aktiv just nu.

P1010784

Ett typiskt Minahasa-hus, dock väldigt gammalt.

P1010768

Bördiga Minahasa

P1010762

Transportmedel

P1010755

Det stod kossor överallt längst med vägarna

P1010749

Landslide längst med vägen

P1010744

Vi var i ett område som var känt för stora och många jordnötter, och det fanns tusentals olika figurer med jordnötter, denna fotade jag specifikt för dig mamma:))

P1010743

En av tusen kyrkor i detta område. Norra Sulawesi är ett område där kristendomen är den största religionen.

P1010730

Minahasa området är även känt som blommornas land och att hus med trädgårdar

P1010729

Den trevligare delen av den lokala marknaden i Tomohon

IMG_8873

Dag två, i väntan på Mareska på det lokala kaffe-stället

P1010816

Vardags(söndags)liv

P1010829

Rondellen som vi hade utsikt över. Detta är en av hjältarna i detta område. Förstod inte riktigt, men verkar vara någon typ av historia med olika hjältar. Sådana här gubbar står utställda i varje stad här.

P1010820

Den lilla pojken som var son till ägaren som jag försökte prata lite med, han var så söt!

IMG_8891

Påväg upp till vulkanen

IMG_8917

IMG_8902 Selfie-time (nedre bilden med Mareska och hennes döttrar)

IMG_6472

Vi gick ett varv runt kratern

IMG_6433

Kratern

IMG_8932

Sen åt vi middag på detta väldigt märkliga ställe, House of Kitty

IMG_8957

Selfi med hello kitty

IMG_8951

All inredning var rosa och hade Hello Kitty

IMG_8946

Selfie med Hello Kitty

P1010813

Utsidan av huset

IMG_8965

Rolig engelska på flygplatsen

IMG_8967

Sista bilden från Manado och vår resa

Tillbaka i Jakarta & Bilder från Maluku

Standard

Med ljusare hår, brunare hy och oändligt många upplevelser rikare är vi nu tillbaka till Jakarta. För mig kändes det som att komma hem. Under vår jul och nyårsresa på 2.5 veckor har jag upplevt så otroligt mycket, mer än jag trodde gick på så kort tid. Det känns helt otroligt att vi kunnat göra en sådan här resa.

Så nu tänkte jag lägga upp lite bilder från resan som jag tagit med kameran. Jag tänkte dock dela upp det så det inte blir allt för många, så idag får ni se bilder från Moluckerna, Maluku och imorgon lägger jag upp bilderna från Sulawesi.

P1010268

Ambon

P1010272

Barn som spelar fotboll

P1010276

Ambon

P1010280

Ambon, dock de fattigare delarna. Tog inte särskilt många bilder från Ambon, men detta är några.

P1010291

På Seram, bilfärden mot Ora Beach

P1010325

På Seram

P1010326

De vindlande vägarna över bergen påväg mot Ora Beach

P1010339

I den lilla fiskebyn mitt emot Ora Beach

P1010333

I den lilla fiskebyn mitt emot Ora Beach

P1010344

Första blicken av Ora Beach

IMG_6321

Veranda-häng

P1010345

Skymmning

P1010355

Snorkelplats

P1010361

Fred-snorklaren! (vi blir kallade Fred och Liv av många här)

P1010376

Härliga hav!! Så obeskrivligt vackra platser som vi besökte!!

P1010389

Utsikt från vår veranda

P1010392

Fiske från verandan

P1010408

Veranda-häng

P1010426

Fred-snorklaren

P1010465

När vi satt på verandan så kom plötsligt en havssköldpadda upp till ytan.

P1010509

Vackra värld!

P1010518

I den lilla fiskebyn mitt emot Ora Beach, här har vi köket till huset där vi blev bjudna på nyplockade kokosnötter.

P1010523

Utsikt över fiskebyn

P1010546

Fred och Liv med Ora Beach i bakgrunden

P1010566

Som alla som känner mig vet, så älskar jag barn, här var några i fiskebyn som jag försökte prata lite med på den lilla Bahasa jag lärt mig.

P1010628

Jag provade även Durian (den stinkande frukten) för första gången. Bara provat Durian-glass innan, vilket är sjukt äckligt. Frukten var lite bättre, men inte mycket.

P1010643

Påväg från Ora Beach

P1010645

På väg tillbaka till hamnen från Ora Beach

P1010647

I närheten av nästa hotell på ön Ambon var vi och åt Rujak. När vi satt där kom en äldre man och pratade med oss, vi försökte förstå varandra genom Bahasa, engelska och teckenspråk. Han hade familj i Holland och hade även varit där ett par gånger. När jag visade bilden för honom sa han “när ni visar detta hemma i Sverige måste ni kalla mig Pappa Ambon”.

Manado och Nyår

Standard

Manado välkomnade oss med regn och mer regn. Hela första och andra dagen regnade det nästan non-stop. Det har dessutom regnat ordentligt, riktiga tropiska monsun regn. Men vi bor på ett jättefint ställe, med fantastisk personal och utsökt mat, en blandning av Indonesiskt och Franskt då ägaren är fransman. Middagen första kvällen var så god att jag bad om receptet, då hämtades kocken upp som stod och förklarade hur han gjort maten medan jag skrev. Så nu ska jag försöka mig på detta hemma i Sverige. Vi har dessutom ännu en fin veranda att sitta på med regnet smattrande på taket, denna gång mer regnskog men också lite havsutsikt.

De första dagarna har gått åt till att läsa, äta, spela spel och äta lite mer, riktigt avslappnande, vilket jag tror att jag behövde då vi flängt så mycket senaste veckorna. Tyvärr har dock vädret hindrat oss från att göra de utflykter vi hade planerat, havet är för stormigt för att åka ut till Bunaken, en ö som även är en nationalpark och ska ha otroligt vackra dyk- och snorkel platser; det har regnat för mycket för att åka till Tangkoko nationalpark som har ett rikt fågel- och djurliv, där även världens minsta primat lever, Tarsiur Tarsier, eller spökdjur. En liten ful-söt apa som jag gärna hade velat se. De ända utflykterna som gått att göra är upp i bergen, men det är dit vi ska åka och bo i övermorgon så kändes inte så aktuellt.

Men det har lett till lugna dagar som sagt. Idag provade vi dock på något som var helt nytt för oss båda, dykning. Prov-dyk i poolen, och i vanliga fall även i havet, dock tillät inte vädret det idag, men förhoppningsvis får vi prova det imorgon. Jag har alltid varit lite rädd för vatten, och framförallt att vara under vatten. Men vilken skillnad det var när man kunde andas. Det var dock lite svårare än jag trodde, tog ett tag innan jag fick in andningen och när vi började simma runt så sjönk jag bara medan Fredrik flöt upp och hade svårt att komma ner. Men med lite hjälp från instruktören och lite inställningar i utrustningen gick det bättre. Fredrik blev mäkta förvånad över hur bra jag klarade det och att jag faktiskt uppskattade det, måste säga att jag också blev lite förvånad. Speciellt då jag inte ens brukar våga snorkla. Men nu var detta i pool, så är nog lite skillnad i öppet hav med fiskar, tror jag kan tycka det är lite läskigare, men hoppas ändå att det blir av så att jag kan prova på det.

Så idag är det årets sista dag. 2014 är snart slut. Detta år har varit otroligt händelserikt, och 4 av 12 månader har jag spenderat i Indonesien. När året började hade jag ingen aning om att det var här jag skulle spendera jul och nyår, ännu mindre att jag skulle sitta på en veranda kolla ut över havet och regnskogen utanför Manado i Norra Sulawesi och precis ha provat att dyka för första gången. 2014 har även varit året då jag börjat hitta tillbaka till mig själv, i allt som hände 2013 tappade jag bort mig ett tag. Jag låste in mig i mig själv och i mitt hem, jag tappade den äventyrslystne Livia, Livia som sällan tackar nej till middagar eller kalas. De senaste månaderna har jag dock börjat hitta tillbaka till dessa sidor, jag har börjat tacka ja till saker, börjat göra mer saker igen, min törst på äventyr har kommit tillbaka. Det är riktigt skönt och jag är glad att dessa sidor av mig har börjat komma tillbaka till ytan. Till exempel dykningen idag, egentligen var det bara Fredrik som skulle prova, men de hade nog missuppfattat det så de hade saker till mig också. Först sa jag till Fredrik att jag absolut inte ville eller vågade, men så tänkte jag: jag kan prova detta nu, i en pool, under kontrollerade former, utan fiskar eller annat, varför inte? Jag kanske till och med kan tycka om det. Och se, jag uppskattade det och hoppas att jag får prova i havet, om inte denna gång en annan gång. Att våga är något jag har svårt för ibland, mina rädslor tar över, men det är också något jag på senaste tiden har försökt att komma över. Att säga ja till saker som jag för några månader sen inte skulle göra, att i alla fall prova, och se jag överlevde ju! Under 2015 ska jag fortsätta att jobba på detta, jag ska våga mer, jag ska göra mer. Det handlar inte om att tvinga mig till saker som jag absolut inte vill göra, utan att inte låta mina rädslor ta över när det faktiskt är saker jag kan tänka mig att prova eller göra.

2014 kommer att firas ut och 2015 kommer att firas in i Norra Sulawesi i Indonesien, med (antagligen) jättegod mat, härliga människor, vacker natur, värme och framförallt, med Fredrik, så lycklig att få dela dessa upplevelser tillsammans med dig Fredrik! Nu och föralltid ❤ Gott nytt år alla!!

IMG_8687

En sista Starbuckskaffe på flygplatsen i Makassar innan resan till Manado (älskar min selfie-pinne – Fredrik inte lika mycket…)

IMG_8690

Janju Laut Resort utanför Manado

IMG_8746

Utsikt från verandan

IMG_8715

Vår stuga till höger

IMG_8712

Regn

IMG_8708

Veranda-häng

IMG_8747

Regn aktiviteter, Monopol

IMG_8750

Fick även lite välbehövligt plugg gjort, regn kan vara bra trots allt!

IMGP2129

Prov-dyk

IMGP2138

Vår dykinstruktör

IMGP2132

Prov-dyk

IMGP2139

Efter-dyk-snack

IMGP2155

Efter-dyk-snack